När jag kommer hem är min första instinkt att leta reda på mamma. Jag tänker att om vi bara kan prata och reda ut allt kommer det bli bra tillslut. Men när står framför mamma i köket känner jag mig inte alls lika säker.

Lilly: - Eh, hej... mamma.

Mamma tittar på mig, nästan lite föraktfullt. Jag förstår inte vad jag har gjort henne?

Mamma: - Hej...

Lilly: - Varför berättade du inget? Det kom ju som en chock för mig?

Mamma: - Det har faktiskt inte varit så lätt för mig heller!

Hon nästan fräser det åt mig. Plötsligt lägger jag märke till att hon har samma kläder som dagen innan vilket förvånar mig, men jag antar att hon inte tog med sig så mycket kläder hit.  

Lilly: - På vilket sätt då?

Mamma: - Ja men, när din pappa, John, hamnade på sjukhus och inte kunde ta hand om dig...

Lilly: - Vänta va? Du sa att pappa lämnade mig!? Vadå, är han sjuk? Har du kontakt med honom nu?

Mamma: - Lugna dig nu Lilly! Jag vet att jag sa att han lämnade dig, men du behöver ju faktiskt inte veta allt!

Lilly: - Du vet att det är min pappa vi pratar om?!

Plötsligt kommer Christopher in i köket.

Christopher: - Lilly! Skrik inte på din mamma så! Hon har faktiskt känslor!

Lilly: - Vadå, så jag har inte känslor!?

Christopher: - Gå upp på ditt rum Lilly! NU!

Jag tittar på mamma men hon tittar bort. Christopher pekar mot dörren och jag blir tvungen att gå upp. Jag förstår vad Liz menade med en sträng pappa.

Väl uppe på mitt rum känner jag mig helt slut. Så mycket nytt, både skolan och det här med min pappa. Jag undrar så mycket vem han är och hur han är. Tänk så är han precis så som jag alltid önskat. Tänk om jag skulle leta reda på honom? Tanken känns omöjlig, men jag vet att det ändå kanske skulle funka, han bor ju här i Sverige. Jag skakar på huvudet åt mig själv, såklart det inte skulle gå, han kan ju vara var som helst i Sverige. Jag tittar mig omkring. Jag har aldrig blivit skickad till mitt rum förut. Vad ska man göra? När "får" man komma ner?

Plötsligt stannar min blick vid en laptop som står på mitt skrivbord. Hans namn vet jag ju, så jag skulle ju kunna söka på det. Jag sätter mig vid laptopen och försöker starta den. Datorn ger ifrån sig ett högt brummande innan den slutligen startar. Det verkar inte vara en av de nyast datorerna. Jag klickar mig in på eniro.se och söker på John Hellsten, min pappas namn. Det kommer upp 11 olika förslag. Jag suckar, aldrig att jag skulle kunna hitta min pappa såhär lätt.

Christopher: - Lilly, kom ner och ät!

Efter middagen sätter sig mamma och Christopher i soffan och tittar på tv. Liz gick antagligen upp på sitt rum. Jag beslutar mig för att gå upp till henne, även fast jag inte vet vad jag skulle göra där.

Jag knackar lite lätt på dörren. Först hör jag inget, och tänker att hon kanske har gått någon annanstans, men sen öppnas dörren långsamt.

Liz: - Eh, hej Lilly.

Lilly: - Hej, jag bara undrar... vad gör du? Vad brukar du göra nu typ på kvällen?

Liz: - Kom in!

Hon öppnar dörren helt och släpper in mig i rummet. Inredningen är väldigt svart och mörk, men jag gillar det.

Lilly: - Wow, eh, fint rum.

Liz: - Tack!

Hela stämningen känns väldigt stel och jag undrar om det var en så bra idé att komma in hit.

Liz: - Värst vad du och din mamma skrek på varandra innan, jag hörde det ända upp hit! Vad handlade det egentligen om?

Jag tänker på mammas och mitt lilla bråk. Kommer hon någonsin bli samma mamma som innan vi flyttade?

Lilly: - Jo, alltså det handlade egentligen om flytten, men nu fick jag plötsligt reda på att min pappa inte alls lämnade mig frivilligt, utan bara inte hade möjlighet att ta hand om mig. Ja, och sen kom din pappa in och så...

Liz: - Oj, så din mamma har ljugit för dig i hela ditt liv? Måste vara tufft för dig nu då, ja med allt. Förresten det med min pappa, du vet ju hur han är.

Jag nickar, även om jag egentligen inte riktigt skulle säga att jag "vet hur han är".

Liz: - Du borde leta upp honom!

Jag tittar förvånat på henne.

Lilly: - Va? Vem då?

Liz: - Din pappa såklart! Det borde ju inte vara så svårt! Kom, jag har en dator här. Vad hette han sa du?

Lilly: - Eh, det har jag aldrig sagt, men John Hellsten.

Liz sätter sig vid datorn och börjar söka på google.

Lilly: - Jag har redan testat att sök...

Liz: - Elva resultat! Då ska vi bara hitta vilket av dem som är rätt!

Lilly: - Hur då?

Båda blir tysta och funderar en lång stund innan Liz utbrister:

Liz: - Jag vet!

Lilly: - Hur?

Liz: - Vet du när han är född?

Lilly: - Eh, jag kan ta reda på det.

Liz: - Bra! Vi åker imorgon!

Lilly: - Va? Oj, imorgon? Är du säker?

Liz: - Ja, kom igen! Detta blir kul!

Det hörs en klingande ton över hela rummet och det tar faktiskt ett tag för mig innan jag förstår att det är Liz mobil som ringer. Hon vinkar åt mig att gå och jag skyndar mig ut ur rummet.

Lilly: - Eh, ja. Imorgon då... hejdå.

När jag kommer ut ur rummet stannar jag till. Ska jag verkligen leta reda på min pappa? Redan imorgon? Jag har ingen aning om hur men jag antar att Liz vet det. Tänk att jag verkligen ska göra det! Även om jag inte har någon aning om vem han är, känner jag hur jag fylls av hopp och glädje.

Vid frukostbordet är stämningen nästan likadan som vid middagen kvällen innan, förutom att Liz och jag är lite extra nervösa förstås. Mamma har fortfarande inte pratat med mig, hon kom inte ens och sa godnatt eller någonting igårkväll. Det gör får mig att känna mig ännu mer ensam och sviken av henne. Hon kan ju i alla fall prata med mig! Bara något litet, som lycka till idag eller så! Inte ignorera mig totalt. Jag hoppas faktiskt att hon skäms, även om det gör ont att tänka så om min egentligen älskade mamma.

Jag packade min skolväska innan jag gick och la mig igår men blir nu osäker. Egentligen vet jag ju inte vad man ska ha med sig första dagen i ett svenskt gymnasium. Hoppas att några pennor, block, en miniräknare och pengar räcker. Det är typ dem enda skolrelaterade sakerna jag hade med mig till Sverige. Liz ropar på mig att vi ska åka och jag skyndar mig till bilen.

Alla sitter tysta under den korta bilresan till skolan. Det var väldigt snällt av Cristopher att köra oss till skolan. Jag undrar om inte Cristopher har något jobb han borde vara på. Det slår mig att mamma inte heller såg ut att vara påväg någonstans idag. Antagligen hade hon inte fått något jobb i Sverige och att det bara var ren lögn, men jag undrar hur vi då ska få pengar. Även om Cristopher har ett jobb kanske inte det räcker för att försörja hela "familjen"?

Vi stannar vid exakt samma skola som jag och mamma hade åkt förbi med taxin. Den ser ganska sliten ut och nästan totala motsatsen till min gamla skola. Jag kan inte vänja mig vid tanken att jag ska gå här i tre hela år! Vädret är kallt när jag kliver ut ur bilen och går mot skolan. Det har till och med kommit lite snö. Jag blev nästan lurad av det ganska så varma vädret igår, det är ju trots allt december!

När jag kommer in känner jag mig helt förvirrad. Vi skulle samlas kl nio, om bara två minuter, och jag har ingen aning om vart. Plötsligt griper Liz tag om min arm:

Liz: - Kom! Vi ska samlas här!

Jag hade nästan glömt att hon var här. Liz nästan springer till ett rum som ligger i andra sidan av skolan.

När vi kommer in har alla redan satt sig. Jag känner hur jag blir röd i hela ansiktet när alla tittar på mig. Läraren pekar på en ledig plats där jag tydligen ska sitta.

Läraren: - Hej allihopa! Idag har vi med oss en ny elev! Hon har precis flyttat hit till Sverige. Du kan väl ta och presentera dig?

Jag får nervöst ur mig:

Lilly: - Eh, hej. Jag heter Lilly uhm, eh... Park...

En person längst bak i klassrummet ropar retfullt:

Elev: - Heter du Lilly um Park! Det var ett nytt namn! Heter man så där du kommer ifrån eller!? Hahaha!

Några elever skrattar med och jag känner hur jag rodnar om hela ansiktet. Läraren blir tvugna att ropa på eleverna för att dem ska bli tysta.

Förmiddagen går och det blir lunch. Hela denna skoldagen känns egentligen onödig eftersom det är fredag och vi ändå kommer vara lediga imorgon. Dessutom har vi bara en lektion till nu efter lunchen.

Jag äter ensam. Jag missade när Liz och hennes kompisar åt, men troligtvis ville hon ändå inte ha mig där. Igårkväll verkade hon så omtänksam och snäll, men så fort hon träffade sina kompisar blev hon som en helt annan människa. Jag äter snabbt och dukar sedan av. Eftersom jag åt sent får jag skynda mig till nästa lektion, det är tydligen SO.

Då har The Sims 4 äntligen trillat ner i min brevlåda. Jag ser verkligen fram emot att testa det och återkommer självklart med ett inlägg med mina åsikter om spelet senare. Hoppas att ni har en mysig helg!

(bild fotat med min mobil, d.v.s inte så bra kvalitet)

En man samt en tjej som ser ut att vara i min ålder kliver ut ur huset. Mannen hälsar genast och välkomnar oss. Han förklarar att han heter Christopher och att hans dotter heter Liz. Jag står bara som förstelnad och stirrar på honom. Vem är dem?

Mamma: - Lilly, det här är min, eh, partner.

Jag tittar på henne men hon bara mimar ett snabbt förlåt innan hon går fram och kysser Christopher. Tjejen, som tydligen heter Liz tittar bara ner i sin mobil och ägnar mig inte en blick.

Så det är såhär vi ska bo? Mamma med sin nya partner, hans dotter och jag? Mamma lovade ju, att inget skulle få komma mellan oss. Att det skulle vara hon och jag och att hon aldrig skulle svika mig. Jag känner hur tårarna tränger fram bakom ögonen. Hur kunde hon? Jag var precis påväg att gå för att prata med henne när Christopher hejdar mig.

Christopher: - Jag har lagat en av mina bästa recept till middag. Det är min mormor som kom på denna ljuvliga gryta. Kom med in och ät så kan vi alla lära känna varandra bättre!

Jag följer motvilligt med Christopher och alla andra in och för att äta.

Vid middagen försöker jag hela tiden få ögonkontakt med mamma men det märks tydligt att hon undviker den med avsikt.

Christopher: - Lilly, du ska väl också börja första ring på gymnasiet nu redan imorgon?

Lilly: - Uhm, ja.

Christopher: - Värst vad sommaren går fort! Du är lite nervös va? Du har sett så skakig ut ända sedan vi träffades! Nåja, du har ju Liz med dig så det ska nog gå bra.

Jag nickar bara till svar. Hur kan han inte förstå? Här sitter jag med två personer jag aldrig har träffat och nu ska bo ihop med? Hur kan man inte vara skakig? Gymnasiet är faktiskt det sista jag tänker på just nu.

Christopher: - Liz, du kan väl gå upp och visa Lilly till hennes rum?

Liz: - Visst.

Jag följer med Liz genom huset upp till mitt rum. Hon tittar inte bak på mig utan bara antar att jag följer med. Jag känner mig väldigt liten där jag försöker hänga med i hennes snabba steg i mina barnsliga mjukiskläder.

När vi går genom en korridor öppnar hon plötsligt dörren till något som tydligen är mitt rum.

Liz: - Ja, detta är då ditt rum. Det är inte så fint, jag vet. Skulle jag få välja skulle rummet vara helt annorlunda, men pappa och jag har inte samma smak direkt.

Jag tittar på rummet. Ska jag vara ärlig ser det ganska barnsligt ut och skulle Liz inrett det skulle det säkert se bättre ut. Men jag ska inte klaga, det ser bättre ut än mitt gamla rum som bara bestod av en säng, en byrå, en spegel och ett skrivbord typ.

Lilly: - Tack.

När jag går in förväntar jag mig att Liz ska gå, men hon följer mot min förvåning med in.

Liz: - Du, Lilly. Jag vet inte hur din mamma är, men min pappa kan vara ganska sträng och så. Även om han verkar trevlig nu så ja, jag vet inte, han kan vara riktigt jobbig ibland helt enkelt. Och nu när vi ska bo tillsammans tydligen, så tänkte jag att det skulle vara bara att veta.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, allt här är redan jobbigt för mig och med en sträng "pappa" blir det ju inte bättre direkt.

Lilly: - Aaa, alltså min mamma berättade inte ens att vi skulle bo med er! Men annars är hon väl ganska okej, antar jag.

Liz: - Fy vad elakt! Inte din mamma alltså, eller jo det hon gjorde, alltså... du vet vad jag menar!

Lilly: - Mmm.

Det blev en pinsam tystnad mellan oss och precis när jag funderade på hur jag skulle bryta den reser sig Liz och säger:

Liz: - Ehm, ja. Lycka till imorgon på gymnasiet. Du kom i samma klass som mig förresten, så det är ju bra. Du verkar rätt okej att ha som bonussyster.

Jag tänkte tacka henne men hon hade redan hunnit ut genom dörren. "Rätt okej", var det en komplimang? Jag tar det som det och tycker faktiskt detsamma om henne, än så länge i alla fall.

Mamma och jag hann nästan precis sätta oss ner innan flygplanet som skulle ta oss till Sverige lyfte. En röst som säger åt oss att ta på oss säkerhetsbältena hörs över hela planet. Jag suckar, knäpper fast mig och lutar mig tillbaka. Min mamma är som vanligt orolig om vi fått med oss allt, om våra väskor ligger där dem ska och frågar mig var och varannan minut om jag fick med mig mobilen, laddaren och andra viktiga saker.

Paret framför oss pratar oavbrutet och högljutt. Jag blir lite irriterad och får nästan lust att säga till dem. Dock så tystnar dem snart och jag återgår till att bara sitta och tänka. Tur att jag tog på mig mjukiskläder är en av sakerna jag tänker. Jag, som är van vid att flyga, har många gånger gjort misstaget att ta på mig alldeles för tajta jeans och en fintröja och har då fått sitta obekvämt och med en vinterjacka på mig hela flygresan. Denna gången tog jag ett par mjukisbyxor och en tjock varm tröja på mig.

Jag tittar ivrigt ut genom fönstret. Flera timmar har gått och det meddelades precis att vi snart ska landa. Plötsligt dunkar mamma mig på axeln och ropar:

Mamma: - Lilly, där är det! Där är staden som vi ska bo i!

Men när jag tittar blir jag nästan besviken. Stad? Det ser mer ut som en gammal sliten by fylld av bondgårdar. Jag tittar frågande på mamma men hon bara ler och nickar.

När vi sitter i taxin som ska köra oss till vårt hus får jag en chans att titta närmare på byn, eller staden som mamma kallar det. Allt jag ser är skog och några hus men mest fält och gårdar. Efter en stund ser det ut som vi har kommit in i centrum. Utanför fönstret ser jag en matbutik, någonting som ska likna ett spa samt en skola som inte kan rymma mer än 200 elever. Jag tänker på min gamla skola, när jag gick där tror jag att vi var lite mer än 1000 elever på hela skolan.

Plötsligt stannar taxin framför ett jättestort grått hus. Jag tänker att chauffören måste ha kört fel och stannar kvar i taxin. Men när mamma knackar på rutan och ropar på mig går jag ut. Jag står då framför ett lättelikt hus med allt ifrån fontän till flera balkonger.

Lilly: - Ska vi bo... här?

Är allt jag får fram medan jag beundrar det stora huset.

Mamma: - Jag är ledsen att jag inte berättat detta tidigare, men ska jag vara ärlig... kommer vi inte bo helt ensamma...

Jag stelnar till och får knappt fram ett ljud.

Jag stirrar ner i golvet. Jaha, då var allt slut då. Det var sista dagen i skolan för mig idag och redan ikväll måste vi packa våra saker. För bara två timmar sedan stod jag för sista gången på skolgården tillsammans med alla mina fina klasskompisar som jag har spenderat 3 underbara år med. Jag visste att vi skulle flytta till Sverige, landet som min mamma kommer ifrån. Min mamma flyttade hit när hon var tjugo. Hon träffade min pappa och blev förälskad. Det tog inte lång tid innan hon blev gravid, med mig. Så fort pappa fick reda på det stack han. Mamma blev förtvivlad men behöll barnet, som tur var. Vi har bott här hela mitt liv, men varje sommar har vi rest till Sverige och bott hos min mormor och morfar. Nu ska vi alltså flytta dit. Jag kan i stort sett helt flytande svenska faktiskt. Och hela miljön är jag van vid, eftersom jag har varit där så ofta. Några vänner där har jag dock inte och det är nog det som oroar mig mest. Jag ska även börja i en svensk skola för första gången, jag ska börja i ett svenskt gymnasium.

Jag går bort och studerar mig själv i spegeln, spegelbilden är suddig. Jag undrar varför vi ska flytta egentligen. Mamma säger att det är för att hon har fått ett nytt jobb i Sverige. Vår ekonomi har alltid varit dålig och inte hjälper det att vi reser till Sverige så mycket. Men varje gång jag har frågat ler hon nästan lite hemlighetsfullt. Hon säger även aldrig vad för jobb hon har fått, jag tror att hon döljer något.

Mamma: - Lilly, kan inte du komma och hjälpa mig att hacka grönsakerna? Jag ska göra vårrullar, din favoriträtt.

Jag går direkt, väluppfostrad som jag är, och hjälper mamma med grönsakerna. Tänk alla middagar vi har lagat och ätit, just i det här köket. Undra hur det blir med maten sedan också. Kommer vi börja äta helt svensk mat? Och tänk om jag aldrig mer kommer äta vårrullar till middag, finns det ens vårrullar i Sverige?

Vi äter under tystnad. Jag funderar på hur jag ska fråga mamma allt det jag undrar över. Antagligen kommer jag inte få så mycket till svar och tjat lönar sig ju sällan. Men jag har så många frågor, var kommer vi att bo? Vad för jobb är det mamma har fått och hur kommer livet se ut i Sverige?

När vi har ätit klart tar jag mod till mig och frågar...

Lilly: - Mamma, alltså det här med flytten till Sverige och så... hur kommer det att bli? Du har aldrig svarat på var vi kommer att bo?

Mamma tittar på mig en lång stund innan hon svarar.

Mamma: - Uhm, jo alltså, allt är inte riktigt klart än.

Lilly: - Men vi åker ju imor...

Jag avbryts av att det ringer på dörren. Jag ger mamma en frågande blick och hon nickar, så jag går och öppnar dörren.

Det är min bästavän Malou som står i dörröppningen. Jag blir genast på bättre humör och glömmer bort min oro inför flytten.

Malou: - Hej Lilly! Jag ville bara säga hejdå eftersom du åker imorgon. Du stack så fort från skolan idag.

Lilly: - Eh, ja. Tack!

Vi kramar varandra länge. Jag känner hur jag nästan börjar gråta när jag tänker på att jag inte kommer få träffa henne på en evighet. Det har varit så mycket med flytten och allt nytt som väntar i Sverige att jag nästan glömmer bort alla vänner jag kommer lämna. Malou och jag står och pratar en lång stund. Vi bestämmer att vi ska höras via mejl och telefon när jag är i Sverige. Tillslut måste Malou gå och hon lämnar en tung tystnad efter sig.

Mamma: - Glöm inte att packa Lilly! Vi ska upp tidigt imorgon så du hinner inte med det då!

Jag går direkt till mitt rum för att packa mina saker. Jag har bara en resväska att ha mina saker i så jag får välja noga. Mina tankar går direkt till livet i Sverige, kommer vi verkligen ha råd med en massa nya saker?

Så, vad tycker ni om första delen? Den kanske inte var så jättespännande direkt, men det var mest för att presentera allt och så... :)