En man samt en tjej som ser ut att vara i min ålder kliver ut ur huset. Mannen hälsar genast och välkomnar oss. Han förklarar att han heter Christopher och att hans dotter heter Liz. Jag står bara som förstelnad och stirrar på honom. Vem är dem?

Mamma: - Lilly, det här är min, eh, partner.

Jag tittar på henne men hon bara mimar ett snabbt förlåt innan hon går fram och kysser Christopher. Tjejen, som tydligen heter Liz tittar bara ner i sin mobil och ägnar mig inte en blick.

Så det är såhär vi ska bo? Mamma med sin nya partner, hans dotter och jag? Mamma lovade ju, att inget skulle få komma mellan oss. Att det skulle vara hon och jag och att hon aldrig skulle svika mig. Jag känner hur tårarna tränger fram bakom ögonen. Hur kunde hon? Jag var precis påväg att gå för att prata med henne när Christopher hejdar mig.

Christopher: - Jag har lagat en av mina bästa recept till middag. Det är min mormor som kom på denna ljuvliga gryta. Kom med in och ät så kan vi alla lära känna varandra bättre!

Jag följer motvilligt med Christopher och alla andra in och för att äta.

Vid middagen försöker jag hela tiden få ögonkontakt med mamma men det märks tydligt att hon undviker den med avsikt.

Christopher: - Lilly, du ska väl också börja första ring på gymnasiet nu redan imorgon?

Lilly: - Uhm, ja.

Christopher: - Värst vad sommaren går fort! Du är lite nervös va? Du har sett så skakig ut ända sedan vi träffades! Nåja, du har ju Liz med dig så det ska nog gå bra.

Jag nickar bara till svar. Hur kan han inte förstå? Här sitter jag med två personer jag aldrig har träffat och nu ska bo ihop med? Hur kan man inte vara skakig? Gymnasiet är faktiskt det sista jag tänker på just nu.

Christopher: - Liz, du kan väl gå upp och visa Lilly till hennes rum?

Liz: - Visst.

Jag följer med Liz genom huset upp till mitt rum. Hon tittar inte bak på mig utan bara antar att jag följer med. Jag känner mig väldigt liten där jag försöker hänga med i hennes snabba steg i mina barnsliga mjukiskläder.

När vi går genom en korridor öppnar hon plötsligt dörren till något som tydligen är mitt rum.

Liz: - Ja, detta är då ditt rum. Det är inte så fint, jag vet. Skulle jag få välja skulle rummet vara helt annorlunda, men pappa och jag har inte samma smak direkt.

Jag tittar på rummet. Ska jag vara ärlig ser det ganska barnsligt ut och skulle Liz inrett det skulle det säkert se bättre ut. Men jag ska inte klaga, det ser bättre ut än mitt gamla rum som bara bestod av en säng, en byrå, en spegel och ett skrivbord typ.

Lilly: - Tack.

När jag går in förväntar jag mig att Liz ska gå, men hon följer mot min förvåning med in.

Liz: - Du, Lilly. Jag vet inte hur din mamma är, men min pappa kan vara ganska sträng och så. Även om han verkar trevlig nu så ja, jag vet inte, han kan vara riktigt jobbig ibland helt enkelt. Och nu när vi ska bo tillsammans tydligen, så tänkte jag att det skulle vara bara att veta.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, allt här är redan jobbigt för mig och med en sträng "pappa" blir det ju inte bättre direkt.

Lilly: - Aaa, alltså min mamma berättade inte ens att vi skulle bo med er! Men annars är hon väl ganska okej, antar jag.

Liz: - Fy vad elakt! Inte din mamma alltså, eller jo det hon gjorde, alltså... du vet vad jag menar!

Lilly: - Mmm.

Det blev en pinsam tystnad mellan oss och precis när jag funderade på hur jag skulle bryta den reser sig Liz och säger:

Liz: - Ehm, ja. Lycka till imorgon på gymnasiet. Du kom i samma klass som mig förresten, så det är ju bra. Du verkar rätt okej att ha som bonussyster.

Jag tänkte tacka henne men hon hade redan hunnit ut genom dörren. "Rätt okej", var det en komplimang? Jag tar det som det och tycker faktiskt detsamma om henne, än så länge i alla fall.