När jag kommer hem är min första instinkt att leta reda på mamma. Jag tänker att om vi bara kan prata och reda ut allt kommer det bli bra tillslut. Men när står framför mamma i köket känner jag mig inte alls lika säker.

Lilly: - Eh, hej... mamma.

Mamma tittar på mig, nästan lite föraktfullt. Jag förstår inte vad jag har gjort henne?

Mamma: - Hej...

Lilly: - Varför berättade du inget? Det kom ju som en chock för mig?

Mamma: - Det har faktiskt inte varit så lätt för mig heller!

Hon nästan fräser det åt mig. Plötsligt lägger jag märke till att hon har samma kläder som dagen innan vilket förvånar mig, men jag antar att hon inte tog med sig så mycket kläder hit.  

Lilly: - På vilket sätt då?

Mamma: - Ja men, när din pappa, John, hamnade på sjukhus och inte kunde ta hand om dig...

Lilly: - Vänta va? Du sa att pappa lämnade mig!? Vadå, är han sjuk? Har du kontakt med honom nu?

Mamma: - Lugna dig nu Lilly! Jag vet att jag sa att han lämnade dig, men du behöver ju faktiskt inte veta allt!

Lilly: - Du vet att det är min pappa vi pratar om?!

Plötsligt kommer Christopher in i köket.

Christopher: - Lilly! Skrik inte på din mamma så! Hon har faktiskt känslor!

Lilly: - Vadå, så jag har inte känslor!?

Christopher: - Gå upp på ditt rum Lilly! NU!

Jag tittar på mamma men hon tittar bort. Christopher pekar mot dörren och jag blir tvungen att gå upp. Jag förstår vad Liz menade med en sträng pappa.

Väl uppe på mitt rum känner jag mig helt slut. Så mycket nytt, både skolan och det här med min pappa. Jag undrar så mycket vem han är och hur han är. Tänk så är han precis så som jag alltid önskat. Tänk om jag skulle leta reda på honom? Tanken känns omöjlig, men jag vet att det ändå kanske skulle funka, han bor ju här i Sverige. Jag skakar på huvudet åt mig själv, såklart det inte skulle gå, han kan ju vara var som helst i Sverige. Jag tittar mig omkring. Jag har aldrig blivit skickad till mitt rum förut. Vad ska man göra? När "får" man komma ner?

Plötsligt stannar min blick vid en laptop som står på mitt skrivbord. Hans namn vet jag ju, så jag skulle ju kunna söka på det. Jag sätter mig vid laptopen och försöker starta den. Datorn ger ifrån sig ett högt brummande innan den slutligen startar. Det verkar inte vara en av de nyast datorerna. Jag klickar mig in på eniro.se och söker på John Hellsten, min pappas namn. Det kommer upp 11 olika förslag. Jag suckar, aldrig att jag skulle kunna hitta min pappa såhär lätt.

Christopher: - Lilly, kom ner och ät!

Efter middagen sätter sig mamma och Christopher i soffan och tittar på tv. Liz gick antagligen upp på sitt rum. Jag beslutar mig för att gå upp till henne, även fast jag inte vet vad jag skulle göra där.

Jag knackar lite lätt på dörren. Först hör jag inget, och tänker att hon kanske har gått någon annanstans, men sen öppnas dörren långsamt.

Liz: - Eh, hej Lilly.

Lilly: - Hej, jag bara undrar... vad gör du? Vad brukar du göra nu typ på kvällen?

Liz: - Kom in!

Hon öppnar dörren helt och släpper in mig i rummet. Inredningen är väldigt svart och mörk, men jag gillar det.

Lilly: - Wow, eh, fint rum.

Liz: - Tack!

Hela stämningen känns väldigt stel och jag undrar om det var en så bra idé att komma in hit.

Liz: - Värst vad du och din mamma skrek på varandra innan, jag hörde det ända upp hit! Vad handlade det egentligen om?

Jag tänker på mammas och mitt lilla bråk. Kommer hon någonsin bli samma mamma som innan vi flyttade?

Lilly: - Jo, alltså det handlade egentligen om flytten, men nu fick jag plötsligt reda på att min pappa inte alls lämnade mig frivilligt, utan bara inte hade möjlighet att ta hand om mig. Ja, och sen kom din pappa in och så...

Liz: - Oj, så din mamma har ljugit för dig i hela ditt liv? Måste vara tufft för dig nu då, ja med allt. Förresten det med min pappa, du vet ju hur han är.

Jag nickar, även om jag egentligen inte riktigt skulle säga att jag "vet hur han är".

Liz: - Du borde leta upp honom!

Jag tittar förvånat på henne.

Lilly: - Va? Vem då?

Liz: - Din pappa såklart! Det borde ju inte vara så svårt! Kom, jag har en dator här. Vad hette han sa du?

Lilly: - Eh, det har jag aldrig sagt, men John Hellsten.

Liz sätter sig vid datorn och börjar söka på google.

Lilly: - Jag har redan testat att sök...

Liz: - Elva resultat! Då ska vi bara hitta vilket av dem som är rätt!

Lilly: - Hur då?

Båda blir tysta och funderar en lång stund innan Liz utbrister:

Liz: - Jag vet!

Lilly: - Hur?

Liz: - Vet du när han är född?

Lilly: - Eh, jag kan ta reda på det.

Liz: - Bra! Vi åker imorgon!

Lilly: - Va? Oj, imorgon? Är du säker?

Liz: - Ja, kom igen! Detta blir kul!

Det hörs en klingande ton över hela rummet och det tar faktiskt ett tag för mig innan jag förstår att det är Liz mobil som ringer. Hon vinkar åt mig att gå och jag skyndar mig ut ur rummet.

Lilly: - Eh, ja. Imorgon då... hejdå.

När jag kommer ut ur rummet stannar jag till. Ska jag verkligen leta reda på min pappa? Redan imorgon? Jag har ingen aning om hur men jag antar att Liz vet det. Tänk att jag verkligen ska göra det! Även om jag inte har någon aning om vem han är, känner jag hur jag fylls av hopp och glädje.